Linblomman tillhör en familj som har 15 släkten och hela 300 olika arter spridda över världen. I Sverige förekommer 4 olika arter som härstammar från två släkten - lin, klipplin och vildlin som är av släktet Linum och dvärglin som stammar från släktet Radiola. Den art som är ojämförligt störst och som odlats fram som kulturväxt är Linum Usitatissimum.
Växten är 1-årig.

Den finns i två framodlade sorter - spånadslin och oljelin, beroende på användningsområde.
Själva växten har en lång smal stjälk på mellan 35-50 cm höjd om det gäller oljelin och 60-140 cm om det gäller spånadslin beroende på sort, med smala blad och blåa fembladiga blommor spridda glest över toppen.
Spånadslinet har längre stjälkar och färre blommor medan oljelinet har ett mer busklikt växtsätt med fler blommor. Frösådden sker oftast i början av maj och beroende på sort och växtmån sker skörden normalt i september.
Blomningen sker - beroende på geografiskt läge - mellan juni och augusti.
När blomningen är över bildas små runda frökapslar som innehåller 5 kamrar med 10 platta, ovala frön inuti. Eftersom oljelinet är beroende av att det får torka ut ordentligt innan skörd har det huvudsakligen bara odlats upp till norr om Mälaren - Hjälmaren, medan spånadslinet har odlats långt upp i Härjedalen och Hälsingland.

Genom växtförädlingen kommer det ständigt nya linsorter med bättre avkastning och tidigare skörd och några av de som odlas idag är Antares, Flanders, Norlin, Barbara, Gold Merchant och Helmi. I Sverige odlades det i princip bara spånadslin fram till slutet av 1930-talet och i stort sett all linolja som användes var importerad. I och med att andra världskriget kraftigt försvårade importen av linolja uppmuntrade Svenska Staten bönderna att börja odla oljelin, och i slutet av 1940-talet var Sverige i stort sett självförsörjande på linolja. I mitten på 50-talet togs de statliga stöden bort och intresset för att odla lin minskade samtidigt som efterfrågan på linolja minskade. Detta resulterade i att linodlingen i slutet av 60-talet mer eller mindre hade upphört helt - i alla fall för kommersiella ändamål.

Damast, Foto: Kerstin Molander

1986 drog Hushållningssällskapet i Örebro igång ett försök att åter börja odla oljelin, men efter en start på 8000 ha gick det trögt och 1990 odlades bara 2000 ha. 1990 införde Riksdagen ett omställningsbidrag för odling av alternativgrödor vilket åter gjorde linet intressant. Bidraget kunde sökas fram till 1996.
Även EU betalade ut en arealersättning för odling av lin från 1995 fram till år 2000 vilket gjorde att odlingen ökade och 1999 var uppe i 35 000 ha odlad yta.
Men p.g.a. bland annat svårighet att öka intresset för råvaran plöjdes det mesta ned igen som jordförbättring. I och med att EU´s arealbidrag har upphört har också intresset för odlingen minskat betydligt, men låg trots allt 2006 kvar på ca 9000 ha färdigt för skörd.
Det som gör linet kommersiellt intressant är det ökade intresset för olika sorters oljor i bl.a. matlagningen där linoljan har höga halter av Omega-3 fettsyror som anses nyttiga.
SLU (Sveriges Lantbruks Universitet) har även tagit fram en linsort med en kraftigt förhöjd halt av linolensyra som gör att den torkar betydligt fortare än vanlig linolja, varför den kan bli mycket intressent för färgtillverkning - framförallt vid framställning av alkyder.

UTVINNING OCH HANTERING AV OLJAN

Det skiljer en hel del på hanteringen mellan spånadslin som skall användas till fibertillverkning och oljelinet där man skall utvinna oljan.
Framförallt är det svårt att idag hitta jordar i Sverige som passar för att odla spånadslinet och själva hanteringen för att få fram en bra fiberkvalité är mycket arbetskrävande, varför det idag bara odlas en mycket liten del för husbehov.
Dessutom går det att till ett betydligt lägre pris än vad självkostnadspriset i Sverige blir, köpa lin av mycket hög kvalité från bl.a. Belgien och Frankrike.
För den som vill veta mer om hur man hanterar spånadslin går det bra att gå in på hemsidan: http://hem.passagen.se/kulturarv/linodling.html för mer information.

Oljelinet är färdigt för skörd när fröna skramlar inne i kapseln när man skakar den.
Till skillnad från spånadslinet som skall ryckas upp med roten, går det bra att skörda oljelinet med en vanlig skördetröska.
Efter skörden repas frökapslar och frön av och siktas för att bara fröna skall återstå och kapslarna rensas bort.
Det är viktigt att frömassan är väl rensad från skräp och orenheter om man skall använda oljan vid färgtillverkning. Om man pressar frön som innehåller mycket orenheter kommer den råa linoljan att få en mycket tydlig neongrön ton som avslöjar att man fuskat med rensningen.

En annan viktig sak är att fröerna lagras minst ett par månader innan de pressas så att vattnet i fröet dunstar och slemämnen, klorofyll o.dyl. hinner att minska innan pressningen. Normalt pratar man om 2-6 månader som en lämplig tid.
Ibland kan man se annonser som erbjuder "nypressat från årets skörd" redan i september-oktober, men sådan olja bör man undvika eftersom den ofta innehåller mycket orenheter och som om den används vid färgtillverkning både kan binda fukt till ytan och utgöra grogrund för stora mögel och sporangrepp. Det finns tre sätt att utvinna olja ur fröet: kallpressning, varmpressning och extraktion.

Vid kallpressning pressas hela frön eller fröna malda till mjöl långsamt i en oljepress så att inte friktionsvärme uppstår och den olja man då pressar fram har en ljus gul ton och är av matkvalité. Utbytet blir ungefär 20 % av oljedelen i fröet.

Fröpress Foto: Skeppsta Maskin AB

Vid varmpressning mals fröna till mjöl eller så tar man skalresterna efter kallpressningen och mal dom till ett mjöl som hettas upp med ånga, formas till kakor som pressas en gång till för att få ut resterande mängd olja ur fröet. På detta sätt kan man få ut upp till 80-85 % av fröets olja. Tyvärr följer det då också med många orenheter beroende på hur länge och om fröet lagrats eller inte före pressningen. Denna olja är inte ätbar och måste tvättas/renas innan den går att använda för färgtillverkning.

Extraktion är inget som används idag i Sverige men är väldigt vanligt i t.ex. Sydamerika. Man krossar då fröna till ett mjöl och blandar det med lacknafta eller något motsvarande fettlösande lösningsmedel som "tvättar" ut oljan ur mjölet. Man destillerar sedan av lösningsmedlet och lagrar oljan så att det som inte är olja sedimenterar på botten av behållaren och oljan kan sedan hällas av. På detta sätt kan ända upp till 95 % av oljedelen utvinnas, men denna olja innehåller naturligtvis även mycket skräpämnen och har inte alls lika goda egenskaper för färgtillverkning som oljor som utvunnits på de andra sätten.

Av den linolja som pressas i Sverige idag pressas i stort sett all fröråvara direkt i oljepressar, men oftast utan att ta hänsyn till vare sig friktions- eller tryckvärme varför man får fram en olja som kvalitetsmässigt hamnar mellan kall och varmpressad - även om den per definition räknas som kallpressad. Detta gör man naturligtvis för att dels hinna utvinna så mycket olja som möjligt på kort tid, men också för att de flesta som odlar och pressar linfrön inte gör det för oljans skull utan för att fröresterna utgör ett utmärkt djurfoder som betalas högre än oljan. Även bagerierna köper krossat linfrö och blandar det i brödet för att göra det nyttigare. En högre mängd olja som blir kvar i frömassan efter pressning ökar näringsvärdet och är därför önskvärt från de som köper denna.
Linoljan man får ut efter pressningen är alltså bara en biprodukt.

Linfrön,-pellets,-olja

RAFFINERING OCH KOKNING

Raffinering

All linolja innehåller föroreningar efter pressningen som t.ex. klorofyll, fria fettsyror, fritt glycerol, antioxidanter och vatten.
Om man vill ha en olja som skall stå emot väder och vind måste oljan renas från dessa ämnen för att få bra filmbildande egenskaper.

Om man vill kontrollera om den olja man köpt är tillräckligt ren kan man ställa in en mindre mängd i frysen över natten. Vatten och föroreningarna kommer då att frysa vilket syns väldigt tydligt i form av vita fällningar i oljan. Linolja har en fryspunkt på - 37°C så den blir bara något mer tjockflytande i en frys.

Det enklaste sättet att rena linoljan är helt enkelt att lagra oljan så att föroreningarna antingen sjunker till botten eller flyter upp på ytan, varefter man kan rensa ytan och dekantera av den rena oljedelen. Detta är dock en tidskrävande process eftersom man bör lagra oljan minst 1-2 år innan den kan anses vara tillräckligt ren för kokning/färgtillverkning.

Ett betydligt snabbare sätt att rena oljan är att helt enkelt tvätta (skaka) den med en blandning av ljummet vatten och lut som förtvålar orenheterna och som sedan kan sköljas bort med vattnet.
Linolja som behandlats på detta sätt kallas för alkaliraffinerad linolja.
Nackdelen är att en viss del vatten under processen kan emulgeras ihop med oljan varför man alltid måste koka olja som behandlats på detta sätt för att vara säker på att den är vattenfri.

Det idag vanligaste sättet att industriellt rena linolja är dock att filtrera det genom blekjord. Blekjorden binder till sig olika slemämnen och förtvålningsprodukter samt föroreningar som kan missfärga oljan. Man får en ljus och ren olja som lämpar sig för kokning.

Kokning

Linolja har en kokpunkt på 285°C.

Det är viktigt att linolja som skall användas utomhus vid färgtillverkning har värmts upp till kokpunkten för att få goda torkande egenskaper och bli tillräckligt motståndskraftiga mot nedbrytning när den blandas till färg.

Normalt kokas oljan under ett "kolsyrelock" för att undvika att den tar upp syre vid ytan under uppvärmningsprocessen. Man sprutar helt enkelt kolsyra i gasform ovanpå linoljan som skall kokas, och då kolsyran är tyngre än luft fungerar den som ett "lock" så oljans reaktiva yta inte tar upp syre ur luften.
Om man tillåter syreupptagning tjockar sig oljan och polymeriseras vilket gör den seg att stryka och svårblandad i färg. Dessutom får man syrebryggor mellan oljemolekylerna som ger svagare bindningar vilket gör att linoljefärgen lättare bryts ned vid väderpåverkan.

Vill man ha hög kvalité på oljan för utomhusbruk kokar man den under vakuum vilket gör att man dels får en mycket reaktiv olja som bildar en stark film, dels kommer kokprocessen att förkortas av ett högre tryck vilket gör att den mer finmolekylär, och dels avgår mer orenheter i gasform vilket också ger en renare, mer reaktiv olja.

Linolja som kokas över kokpunkten (290-320°C) under längre eller kortare tid kallas Standolja.
Under denna process kokar man ihop molekylerna till större agglomerat (molekylklumpar) vilket ger en starkare olja som inte mörkergulnar på samma sätt som den vanliga kokta linoljan.
Standolja används i första hand som tillsats i färdigstrykningsfärgen för att den skall bli mer motståndskraftig mot nedbrytning.
En bred missuppfattning gör gällande att standoljan gör linoljefärgen hård och spröd vilket är helt fel. Standoljan är mycket seg och har trots att den kokats på detta sätt fortfarande goda vätande egenskaper även om dom minskat i jämförelse med den vanliga kokta linoljan.

Den olja som är vanligast förekommande i handeln i Sverige idag är importerad från Europa (Belgien, Holland, Tyskland, etc.) och pressad ur Kanadensisk fröråvara.
Oljan filtreras och säljs rå till Sverige där den sickativeras, värms till 130°C och syreblåses för att få torkande egenskaper. Denna olja är efter kokningen ren och kan användas för tillverkning av linoljefärger även om den inte alls håller samma kvalité som den som kokats till 285°C.

Anledningen till att oljan inte värms till kokpunkten 285°C utan "bara" till 130°C kan sägas bero på 2 huvudskäl - det första är att svensk arbetsmiljölagstiftning bara under starka restriktioner tillåter att man industriellt arbetar med temperaturer överstigande just 130°C, vilket gör att en sådan anläggning blir mycket dyr att bygga. Dessutom måste rökgasernas renas för att anläggningen inte skall bli en sanitär olägenhet vilket också kräver dyra investeringar.

Det andra är helt enkelt att svensk färgindustri inte varit intresserad av linolja (oavsett ursprung!) eller att den kokats i Sverige och att volymerna som säljs idag till linoljefärgsfabrikanter och privatpersoner därför inte är tillräckligt stora för att kunna finansiera ett "riktigt" kokeri.

Det finns också en modern historisk aspekt på detta.

Under andra halvan av 1980-talet drog man igång odling av lin i Sverige och i ett försök att få igång en försäljning av den framproducerade linoljan utan att göra den allt för dyr genom t.ex. raffinering/kokning marknadsförde man den helt enkelt som "rå, kallpressad, svensk linolja", och även om inte lanseringen av svensk linolja gav en försäljningsvolym som gjorde att de linodlande bönderna kunde fortsätta med detta, fastnade begreppet och blev en officiell sanning - trots att rå olja aldrig använts historiskt för att tillverka linoljefärger.

För den som vill läsa mer om hur linoljan hanterats historiskt kan vi rekommendera Kerstin Karlsdotter Lyckmans avhandling "Historiska Oljefärger i arkitektur och restaurering".

www.fargarkeologen.se

Under de senaste åren har bara något enstaka mindre parti svensk linolja kokats på beställning, varför man idag kan hävda att det i princip inte finns någon svensk linolja som fungerar för tillverkning av utomhusfärg om man vill ha en färg med en acceptabel livslängd.